Jag har nog alltid vetat att den världen jag lever i just nu är inte den världen jag vill leva i. Allt känns så jävla trassligt, så upp och ner här. Kärlek kan aldrig bara vara kärlek. Nej, kärlek måste omfatta allt annat. Bekymmer, oro, tvivlan. Varför är det så? Varför kan kärlek inte bara innefattas som känsla, passion. Att älska.
Och livet. Livet kan aldrig bara vara att leva. 
Men visst kan man ändra på det. Bara man vill. Och det vill jag göra. Så for what it's worth, ska jag leva varje dag som om det vore min sista. 
Du kanske vill göra som jag?
Carpe diem.

Och försök att ge kärlek. Inte kärlek till alla, inte kärlek till de som sårar er. Men ge kärlek till de ni bryr er om - för det är de som står där när regnet faller ner. Det är de som står där när ni är som mest sårbara. Så kramas lite extra, pussa eran älskade fler gånger än vanligt.

xoxo

Om det är någonting jag verkligen hatar så måste det vara copycats. Folk som försöker vara unika och originella men i själva verket bara apar efter någon annan - någon som faktiskt är unik och originell. Detta copycatande kan ske i alla dess former. I bloggosfären sker det när folk inte har egna idéer till inlägg som någon faktiskt vill läsa, och vad är då utvägen? Jo, man snor ett inlägg från någon annan. Ett inlägg som kan vara hur personligt som helst, ett inlägg som är välplanerat, strukturerat och avsedd för att få andra att gilla det man skriver. Det kan ske i skolan, om du suttit och tampats med hela sidan full med algebra och kvoten ur roten och allt det där som rör till i huvudet - och sedan har en människa bredvid som sitter och skriver av dina svar. Blir man inte förbannad då? Eller, så kan det ske inom området stil. Om du kämpar med att hitta "one of a kind" saker, just för att få till den där stilen du vill ha, och så går någon och köper samma sak. Det kan ju vara störande efter ett tag.
Vad tycker ni om såkallade "copycats"? Stör ni er, eller blir ni smickrade av att någon inspireras av er?

Jag är en tonårsflicka med brustet hjärta. Täckt med ömma sår som inte vill läka, humöret nere på noll. Sömnlösa nätter och dagar går till spillo, du finns i mitt huvud konstant. Din röst ekar i mig. Samtidigt som du är det underbaraste känns det som tusen nålar varenda gång du går förbi. Jag håller huvudet högt uppe, vill inte falla ner. För jag vet att du inte kommer fånga mig. Jag kommer aldrig få vila i din famn.