Jag har nog alltid vetat att den världen jag lever i just nu är inte den världen jag vill leva i. Allt känns så jävla trassligt, så upp och ner här. Kärlek kan aldrig bara vara kärlek. Nej, kärlek måste omfatta allt annat. Bekymmer, oro, tvivlan. Varför är det så? Varför kan kärlek inte bara innefattas som känsla, passion. Att älska.
Och livet. Livet kan aldrig bara vara att leva. 
Men visst kan man ändra på det. Bara man vill. Och det vill jag göra. Så for what it's worth, ska jag leva varje dag som om det vore min sista. 
Du kanske vill göra som jag?
Carpe diem.

Och försök att ge kärlek. Inte kärlek till alla, inte kärlek till de som sårar er. Men ge kärlek till de ni bryr er om - för det är de som står där när regnet faller ner. Det är de som står där när ni är som mest sårbara. Så kramas lite extra, pussa eran älskade fler gånger än vanligt.

xoxo

Om det är någonting jag verkligen hatar så måste det vara copycats. Folk som försöker vara unika och originella men i själva verket bara apar efter någon annan - någon som faktiskt är unik och originell. Detta copycatande kan ske i alla dess former. I bloggosfären sker det när folk inte har egna idéer till inlägg som någon faktiskt vill läsa, och vad är då utvägen? Jo, man snor ett inlägg från någon annan. Ett inlägg som kan vara hur personligt som helst, ett inlägg som är välplanerat, strukturerat och avsedd för att få andra att gilla det man skriver. Det kan ske i skolan, om du suttit och tampats med hela sidan full med algebra och kvoten ur roten och allt det där som rör till i huvudet - och sedan har en människa bredvid som sitter och skriver av dina svar. Blir man inte förbannad då? Eller, så kan det ske inom området stil. Om du kämpar med att hitta "one of a kind" saker, just för att få till den där stilen du vill ha, och så går någon och köper samma sak. Det kan ju vara störande efter ett tag.
Vad tycker ni om såkallade "copycats"? Stör ni er, eller blir ni smickrade av att någon inspireras av er?

Jag är en tonårsflicka med brustet hjärta. Täckt med ömma sår som inte vill läka, humöret nere på noll. Sömnlösa nätter och dagar går till spillo, du finns i mitt huvud konstant. Din röst ekar i mig. Samtidigt som du är det underbaraste känns det som tusen nålar varenda gång du går förbi. Jag håller huvudet högt uppe, vill inte falla ner. För jag vet att du inte kommer fånga mig. Jag kommer aldrig få vila i din famn.

Jag har förlorat mig själv. Den där människan jag har blivit - det är inte jag. Inte på ett enda ställe. Och jag hatar det så jävla mycket. Jag hatar hela mitt alterego - för det gör mig ingen nytta. Just nu är jag inne i en period där allt verkar hända samtidigt & det är upptempo hela tiden. Bara uppförsbacke hela tiden, aldrig får jag chans att andas. Chans att försöka hitta lugnet igen. Nej, nej, utan alla tankar bara spinner runt i mitt huvud hela tiden och jag börjar bli trött på det nu. Fuck it. Fuck alltihopa. Ingenting är värt längre.

Jag har de senaste dagarna insett hur mycket jag tar för givet. Min pappa har gått och blivit otroligt sjuk, och han vägrar uppsöka läkare. Allt detta resulterar i att jag inte vet vart jag ska ta vägen för att jag är så orolig och det får bara min hjärna att gå upp i ännu mer högvarv. Sen när slutade jag leva för ögonblick? Jag har de senaste månaderna haft så mycket att tänka på. Jag sitter här med gråten i halsen och det känns som om någon eller någonting hindrar mig från att andas. Jag är så tom. Ett stort eko. Varför är det så, att när man känner sig så full av känslor så är tomhet det enda man får fram? Förut trodde jag att jag hade det jobbigt. Nu har jag det ännu jobbigare. Och jag skulle vilja känna ... lycka. Ren och skär lycka, utan en massa annat. As simple as it is - just happiness.

Att inte veta vart man står måste vara en av de jobbigaste känslorna att känna på hela jorden. Ni vet, när man älskar någon så jävla mycket att man typ spricker? När man känner att man vill stanna i dennes armar föralltid, aldrig släppa taget. Och inte veta om den andra känner samma sak. Och alla vi vet att det löser sig alltid, men det är inte det som är det intressanta och det är inte det som gör ont. Utan det är all väntan. Väntan tills någonting sker. Väntan tills man får det svart på vitt. De flesta har väl nu förstått att jag skriver ur personlig åsikt, ur mina ögon och mitt perspektiv. Det finns en speciell Någon som är vacker på flera sätt och vis. Inte perfekt, det är ingen, men mänsklig och close enough to perfect och världens snällaste. Sättet den här personen kramar på, när det känns som om han aldrig ska släppa taget är så underbart. Att få höra jag kommer sakna dig och att ständigt dela glädje tillsammans är också nästintill lika underbart. Och att veta att man bara står och trampar på ruta 1 hela tiden och aldrig veta vad som pågår i dennes huvud, att aldrig få veta hur det faktiskt ligger till gör mig till ett monster. Check me in på rehab, kärleksrehab. "För människor som är så kära att de spricker, till de som inte vet om personen känner samma sak". Kanske en sådan rehab skulle kunna rensa mina tankar och få honom att berätta.

Cause in your arms I'd like to stay...

 <--- Hur fint? Ta mig till kärlek.

Titta vilka mysiga koftor Top Shop har fått in! Jag skulle då inte tacka nej till att mysa i någon dessa en kall höstdag! Skulle du? ♥



  

xoxo
Miss Me