Jag har de senaste dagarna insett hur mycket jag tar för givet. Min pappa har gått och blivit otroligt sjuk, och han vägrar uppsöka läkare. Allt detta resulterar i att jag inte vet vart jag ska ta vägen för att jag är så orolig och det får bara min hjärna att gå upp i ännu mer högvarv. Sen när slutade jag leva för ögonblick? Jag har de senaste månaderna haft så mycket att tänka på. Jag sitter här med gråten i halsen och det känns som om någon eller någonting hindrar mig från att andas. Jag är så tom. Ett stort eko. Varför är det så, att när man känner sig så full av känslor så är tomhet det enda man får fram? Förut trodde jag att jag hade det jobbigt. Nu har jag det ännu jobbigare. Och jag skulle vilja känna ... lycka. Ren och skär lycka, utan en massa annat. As simple as it is - just happiness.