Att inte veta vart man står måste vara en av de jobbigaste känslorna att känna på hela jorden. Ni vet, när man älskar någon så jävla mycket att man typ spricker? När man känner att man vill stanna i dennes armar föralltid, aldrig släppa taget. Och inte veta om den andra känner samma sak. Och alla vi vet att det löser sig alltid, men det är inte det som är det intressanta och det är inte det som gör ont. Utan det är all väntan. Väntan tills någonting sker. Väntan tills man får det svart på vitt. De flesta har väl nu förstått att jag skriver ur personlig åsikt, ur mina ögon och mitt perspektiv. Det finns en speciell Någon som är vacker på flera sätt och vis. Inte perfekt, det är ingen, men mänsklig och close enough to perfect och världens snällaste. Sättet den här personen kramar på, när det känns som om han aldrig ska släppa taget är så underbart. Att få höra jag kommer sakna dig och att ständigt dela glädje tillsammans är också nästintill lika underbart. Och att veta att man bara står och trampar på ruta 1 hela tiden och aldrig veta vad som pågår i dennes huvud, att aldrig få veta hur det faktiskt ligger till gör mig till ett monster. Check me in på rehab, kärleksrehab. "För människor som är så kära att de spricker, till de som inte vet om personen känner samma sak". Kanske en sådan rehab skulle kunna rensa mina tankar och få honom att berätta.

Cause in your arms I'd like to stay...

 <--- Hur fint? Ta mig till kärlek.